fredag 30 juli 2010

Hovs Hallar

-Vad betyder igentligen Hallar undrar svärmor i telefon när jag ringer om att vi är framme! Hallar är det gamla namnet på hällar, som klipphällar och landskapet Halland har fått sitt namn därifrån. Hovs Hallar är den yttersta delen av Hallandsåsen, där den möter havet mellan Båstad och Torekov.
Igår tog vi en tur till just Torekov. Där sprang vi på Jens Ramnebo, forne mästaren i Taubebataljen och nostalgiska minnen från Bagaregården dök upp. Vi åt gott på Fiskerihuset!
Vaknar till tidig morgon. Det öser ner och blåser 13 m/s då vi drar på oss de regnskydd vi har och ger oss av ner i branten av dessa klipphällar. Fantastiskt, dramatiskt, grått, grönt, gult, rött, blått och blött men en härlig vandring utmed denna karga kust. Regnet piskar i ansiktet och vinder viner men det är ändå härligt.

- Minns du när vi gick här med A då han var liten? Vi gick till grottan där längst bort... ska vi?
Vi går och slinter på hala stenar mot grottan och in....
Vandrar vidare och nu uppåt på nytt, uppåt, uppåt och genom snårig skog. Vi passerar varningsskylt med "Varning för rasrisk "och vidare upp mot kammen av berget.
Sjöblött är ett bra uttryck för hur det känns då vi kommer fram till rummet och kryper ner under varma täcken och lyssnar på sommar.

tisdag 27 juli 2010

På besök i Skogsborg och Pilaneparken

Morgonljusset letar sig in mellan rullgardinen och solen står redan högt och tiden är snar då vi ska iväg. Inhandlar till förkorgen på Effkå livs. Vi åker till U och K och C kommer inom kort. Härlig vandring förbi sommarparadis, över klippor och utmed landsbygden och in i reservatet.
Nu ska här beses skulpturer placerade bland dösen och gravfält!

-Sitt där nu så ska pappa ta ett kort precis som förra året...sätt er på den där skulpturen, säger pappan till tre små medan han lägger sig raklång på gräset i fårhagen. Du också, det är inte farligt... här finns inga får.... nu....sätt dig!!
Liten tunn pojke, 4, vitt lockig linlugg, står klamramde vid mammans ben, bakom skulptur och vill inte sitta!
-Han får inte plats säger bror i förtröstan om att pappa ska ge sig....

Vi går in i utställningen..
Vi tar de manliga konstnärerna först. Stor svart fyrkantig låda, stora ben från forntiden som bildar orden WHEN WILL YOU BEE HAPPY, bahytt stor som ett rum i plast, (som visst var av en kvinnlig konstnär). Upp mot berget till verken ur och sprung fast vi såg dem i motsatt ordning. Vid sprung som ligger högt vid särdeles vacker utsikt är det dags för förkorgen, mm nu ska det bli härligt me é krann kaffe och smörgås,
kaffe å smörgås
kaffe å smörgås
te morran te meddan te kvälln, .......
men gu välsingnen kaffet den största fröjd en få......som skaldats av kvinnlig bohuslänning.
-Yes nu! svar på frågan,...... just nu säger K.

- Här! så kom nu......, just där satt vi och fikade förra året säger samma pappa till sina tre och pekar på oss, sätt er där nu... ska vi äta melon. Barn och hustru sätter sig strax bakom oss med benen dinglande ner mot den plats där vi sitter, nära nära...
- Sitt där nu pappa ska ta en bild härifrån som förra året....långa kliv med barfotafötter i docksides ner mot oss och med dunderzoom tas bild lite förvirrat då vi nu störde bildkompositionen. Melon slut och vidare för familj..

Beklämd tittar jag på C och vi säger båda.. stackars stressade man, och i mun på varann..typisk mellanchef ha ha...Tittar på vårt sällskap som ...´nä jag är väl ingen mellanchef ? eller.
Vidare och de kvinnliga konstnärernas skulpturer beses, lion, arga ledsna och otröstliga flickor och människor i brons och aliminium. Vid de otröstliga möter vi pappan på nytt och som nu visar både medmännsklig värme och lite närvarohet i nuet då han strycker med handen över pojkes ben som trots regnstövlar denna varmaste dag lika otröstlig som flickorna har brännt sig på nässlorna. Vi ser på varann och ler ömt och tacksamt.
Vandrare vidare ut ur park och mot salta bad som skön avslutning på en mycket härlig dag.

söndag 25 juli 2010

Stilla söndagskväll vid Klippan

St Birgittas kapell bjöd på "musik i klippan" och vi var kanske ett fyrtiotal som letat oss dit i duggregn och gråmulen kväll. Det som lockade oss var att Små Blå, Petter Rosenlundh på saxofoner och Fredrik Nilsson på kontrabas som med fantastiska toner fyllde kyrkorummet, improviserande kring psalmer och klassiska melodier ur den svenska musikskatten.
Skönt att luta sig tillbaka och njuta om det nu inte hade varit för kalla hårda kyrkbänkar!
Musik är vackert i kyrkorummet och Små blås toner passar väl in men varför måste kyrkorum vara så obekväma och ointima? Öppet, ljust, hårt och kallt.
Det hjälpte föga att en konstnär hade ställt ut sina sommarakvareller som den kvinnliga prästen med sin präststämma bad oss att titta på efter konserten och därtill kunde vi få ett glas cider att läppja på.... Dessutom hängde konstverken för högt så att en liten människa som jag fick stå på tå för att kunna se!
Men Små Blås version av " jag är en deijlig rosa" dröjer sig kvar hos oss då vi går till Carnegie Kaj för ett glas rosé i sommarkvällen, vi har ju semester.

Varför en blogg?

När statusarna och kommentarerna på facebook vill bli lika långa som en visvers...kanske börja blogga tänkte jag och startade den här.