St Birgittas kapell bjöd på "musik i klippan" och vi var kanske ett fyrtiotal som letat oss dit i duggregn och gråmulen kväll. Det som lockade oss var att Små Blå, Petter Rosenlundh på saxofoner och Fredrik Nilsson på kontrabas som med fantastiska toner fyllde kyrkorummet, improviserande kring psalmer och klassiska melodier ur den svenska musikskatten.
Skönt att luta sig tillbaka och njuta om det nu inte hade varit för kalla hårda kyrkbänkar!
Musik är vackert i kyrkorummet och Små blås toner passar väl in men varför måste kyrkorum vara så obekväma och ointima? Öppet, ljust, hårt och kallt.
Det hjälpte föga att en konstnär hade ställt ut sina sommarakvareller som den kvinnliga prästen med sin präststämma bad oss att titta på efter konserten och därtill kunde vi få ett glas cider att läppja på.... Dessutom hängde konstverken för högt så att en liten människa som jag fick stå på tå för att kunna se!
Men Små Blås version av " jag är en deijlig rosa" dröjer sig kvar hos oss då vi går till Carnegie Kaj för ett glas rosé i sommarkvällen, vi har ju semester.
Fint Mia!
SvaraRadera